Historik

Ur
Tidningen Upsala
22 september 1925
Stacks Image 951
Victor Sjöström — det är nu en gång ett namn med särskild klang för svensk filmpublik.  Det är ”Stormyrtösen”, ”Terje Vigen”, ”Ingemarsönerna” och först och sist ”Körkarlen”. Det var Victor Sjöström som förde svensk film ut över världen, gjorde svensk film till vad den var, när den stod som högst — till den främsta, mest konstnärliga, som då till dags sett ljuset eller rättare sagt biografsalongens mörker och satts i en apparat. Victor Sjöström blev ”den store” — tyvärr också den ende store — och när han en dag for över Atlanten, blev det plötsligt punkt i de svenska storfilmernas historia; ”svensk film” blev ingenting annat än ett tomt och pauvert skal — en missvisande etikett på rena struntet; begreppet svensk film existerade ej länge. På de yttersta av dessa dagar tycks det nu åter ändtligen bli något av — våga vi hoppas på verklig svensk film igen?

Victor Sjöström blev sålunda mr Seastrom och ett regissörsnummer vid de stora filmfabrikerna i Hollywood. Omplanteringen i den californiska myllan visade sig farlig nog. Hans första amerikanska film — ”Inför högre rätt”, byggd på en Hall Caine-roman — var en regelrätt besvikelse; vår försiktiga och överhuvud taget alldeles tokigt för välvilliga stockholmska filmkritik sade naturligtvis ej ifrån, men man och man emellan var saken klar. Victor Sjöström hade ej amerikaniserats, han hade helt enkelt kommit bort, dränkts i medelmåttsfilmens svallvågor av sentimentalitet och hysteri. Någon enda gång anade man ”den gamle” Victor Sjötröm, men annars satt man oberörd, likgiltig.

Men precis som det gick med en annan av Europas exporterade mästerregissörer, tysken Lubitsch, Sjöström blev så småningom sig själv igen. I hans andra film, den så oerhört omreklamerade
Han som får örfilarna (He who gets slapped) finnes en hel del av den forne svenske mästerregissören, ”den gamle” Victor Sjöström – och där finns framför allt ”den store” Victor Sjöström. Han har alltid varit typintresserad, på en gång stämningsmålare och psykolog, och han har, som svenska konstnärer så ofta ha, en stark lyrisk ton. Till detta har nu kommit själva rytmen, den filmens rytm, vilken amerikanarna äro så framstående i. Ingenting för mycket, ingenting monotont; allt går snabbt och redigt, flyter helt i varannat, scen efter scen.

Leonid Andrejevs drama har som bekant fått lämna stoff till filmhistorien; man har en känsla av, att omarbetningarna emellertid på sina håll varit rätt så kraftiga, och innehållet får ej tagas alltför seriöst. Det fängslar i alla fall starkt och den ryska färgningen är omisskänlig. Det är en tragedi, där varken det makabra eller groteska saknas, patetisk och bräddad av lidelse.

Filmen spelar så godt som hela tiden på åskådarnas nerver, vädjar ideligen till vår känsla. Regissören har häri lyckats, som blott den förnämste kan det. Anslaget är kanske litet för häftigt, men sedan – den flimrande bildremsan rullar vidare och  vi måste ge oss, överraskas, skakas, gripas. Man skulle vilja kommentera akt efter akt, filmens utformning formligen bländar och förför den regiintresserade. Hur har regissören ej förmått fånga cirkuslivet, ge själva atmosfären. Det blir inte bara visuellt, man tycker sig nästan förnimma lukten av arena, sågspån, hästspillning, puder, damm och vissnande lagerkransar. Man minns Stellan Ryes: ”Det är poesi, denna härliga doft av balettben och hästlort, absolut poesi”. Men det blir en poesi av det dystra slaget — om livets grymma gyckelspel och meningslöshet. Framförallt etsa kanske ett par scener sig in i åskådarens minne. Det är scenen mellan clownen och den lilla konstberiderskan Consuelo, när han biktar sin tysta, gränslösa kärlek för den unga flickan och får hennes svar i ett skratt: inte kan hon ta honom, skämtaren, på allvar . . . men kanske — ett tvivel dröjer en sekund kvar, och hon smeker ömt hans kind. Och det är scenen, då han efter föreställningens slut i sågspånen letar fram Consuelos tyghjärta; det vitsminkade ansiktet lyser som förklarat i arenans mörker, dröjer liksom kvar i bilden.

Lon Chaney har förut visat lejonklon; här är han ypperlig. Den smidiga gestalten med något nervöst, hypersensibelt över sig, de sorgsna ögonen, som brinna i det vita ansiktet och den sminkade munnen med clowngrinet och tokigskrattet — ”han som får örfilarna”. John Gilbert har bara att se sympatisk ut som hjälten och ingen kan förneka att han gör det. Som den lilla voltigeryttarinnan är Norma Shearer mjuk och charmfull – en frisk och daggig liten kvinnoblomma uppe i det artificiella och grella cirkusljuset. Även bovarna äro högst tillfredsställande.

Han som får örfilarna är en ovanlig film, den är både öm och frän, kusligt skakande och betagande lyrisk — det är inte en vacker film, inte bara en stor film, det är en stark film. Det bör glädja svenska filmvänner, att Victor Sjöström skapat den. Liksom en gång i ”Körkarlen” talar han här i några scener direkt till vårt hjärta.

PIR RAMEK.           

Stacks Image 955