Historik
”Ljudfilmen har nått Upsala”
Pir Ramek fortsätter: ”Talet ger ej heller samma illusion som musiken och sången, man har hela tiden känslan av att det inte är den agerande som talar, ljudet verkar komma (precis som det ju gör) från en högtalare bakom duken. Talet betyder också föga. Det är musiken och sången det nu gäller. […] Annars är ju tonfilmen – eller rättare sagt: talfilmen – en förfärlig historia, en konstförstörare av stora mått, den är alltjämt en halvmesyr, en föga utarbetad uppfinning. Men kan man för ett ögonblick acceptera ljudfilmen, så skall det vara just som revyfilm. Och det vore som sagt dumt att säga annat än, att denna ljudfilmsrevy roar.” ”Vad Slottsbiografens apparater beträffa, kan man genast vittna, att de verka förträffliga. I går klingade så väl musiken som sången och även talet så rent och vackert man kan begära. Recensenten anser Slottsbiografens anläggning av Nordisk Tonefilm vida överträffa den av annat märke, som han varit i tillfälle att höra i Stockholm.” Bland dem som bevistade premiären, fanns enligt egen utsago, biografägarens son Torsten Annell som senare under många år drev Fyrisbiografen, och en ung prästson från Stockholm på besök hos sin mormor, Ingmar Bergman.
Redan i mars samma år hade den film som i USA banat vägen för ljudfilmen – Jazzsångaren med Al Jolson – haft premiär på Slottsbiografen i en stum version. I brist på ljudspår på filmen framfördes Al Jolsons sånginslag på plats av kandidat Nils Jonsson och en kör. Även det en publiksuccé som fick gå i repris. (Se ”Jazzen anfaller”)