Historik
Ur
Filmbladet
Nr 30, 18 december 1916
Film och Biogubbar. XIX.
Direktör Hugo Plengiér.
Den fjärde november 1911 öppnades i Järnbrogatan 10 invid universitetsbyggnaden i Upsala en liten intim biografteater. Vid denna tidpunkt hade knappast biograftanken trängt igenom bland de bildade klasserna, åtminstone icke i den lärda staden vid Fyris. Med begreppet biograf förband man alltid några mer eller mindre dunkla föreställningar om okultur och vårdslösad uppfostran, i alla händelser något, som var ovärdigt en bildad människas intresse och arbete. Icke underligt om starten motsågs med en viss uppmärksamhet, i synnerhet då det beryktades, att mannen som vågade försöket var student, upplänningarnas f. d. förste kurator och en inom vida studentkretsar uppmärksammad och välkänd man. Olycksprofeter saknades ingalunda, och det såg verkligen ut som om de skulle få rätt. Inom loppet av några få veckor härjades den lilla biografen av icke mindre än tre eldsvådor, visserligen icke så stora, men tillräckliga nog att misskreditera ett nystartat företag sådant som detta. Men Hugo Plengiér gav sig icke. Med rastlös iver och aldrig sviktande tro gav han sig åt sin nya verksamhet. Svårigheter äro till för att övervinnas — det har alltid varit hans valspråk, och en vacker dag kunde det sägas om honom, som fordom Cæsar: Han kom, såg — och segrade. De misstrogna och skeptiska blevo allt färre, avgjorda motståndare blevo vänner, och den lilla biografen vid Järnbrogatan visade sig snart vara ett både ekonomiskt och ideellt tryggat företag.
När efter några år Hantverksföreningen i Upsala byggde sitt ståtliga hus nedanför Slottsbacken, inreddes där en stor biografsalong, en av vårt lands allra förnämsta och prydligaste, Slottsbiografen. Den blev Hugo Plengiérs andra erövring på upsaliensisk mark. Den i smått påbörjade verksamheten i Fyrisbiografen har sedan under årens lopp växt ut ännu mer. Både Scala och Lilla teatern, belägna invid det i Upsalatraditionens annaler evigt ryktbara Rullan, sortera nu under samma direktion. Hugo Plengiér har gjort biograftanken aktuell i Upsala. Från och med detta spelårs början har verksamheten utvidgats även till Gävle och Falun.
Hugo Plengiér föddes i Vaksala den 2 dec. 1869 av gammal uplandssläkt, som både på fäderne och möderne räknat många representanter för kyrka, rättskipning och besuten bondeklass. Efter studier vid Upsala h. allm. läroverk blev han 1891 student i Upsala och inskriven som juris studerande av Uplands nation. Såsom jurist skulle han alltså fullfölja en av släktens gamla traditioner. Men tidigt väcktes intresset för praktiska och ekonomiska värv, och ehuru nära färdig med sin hovrättsexamen — det återstod endast ett ämne — ingick han år 1903 som försäkringsman i Thule och tjänstgjorde under åtskilliga, år som dess inspektör, en syssla som han lämnade år 1915 [1914 enligt annan uppgift] för att odelat ägna sin tid och sina krafter åt sin alltmer växande och utvidgade biografverksamhet.
Ingen tvivlar på, att Hugo Plengiér skulle ha rett sig utmärkt som exempelvis borgmästare eller rådman i någon av hembygdens små täcka städer, men nog var det en vinst i dubbel mening både för honom och för den svenska biografverksamheten, att han valde den senare som fält för sin rastlösa och initiativ rika personlighet. En verksamhet i trång och snäv yttre begränsning kunde knappast i längden hava skänkt honom tillfredsställelse.
Såsom biografman kämpar Hugo Plengiér för vad han själv plägar benämna: biografkultur. Endast det bästa är gott nog — ifråga om programmer, musik, personal och lokaler, alla de direkta och indirekta medel, varmed biografen arbetar. Troligen skall man få leta länge i vår svenska landsort efter så mönstergillt och efter konstnärliga principer skötta biografer som hans.
När frågan om en officiell läroanstalt för utbildande av fackkunniga biografledare en gång blir aktuell, borde Hugo Plengiér få Kungl. Majestäts fullmakt på att vara dess rector magnificus.
Skall jag härnäst framhålla något drag i hans personlighet som människa i allmänhet och som biografman i synnerhet, så skulle det vara hans ungdomliga och smittande entusiasm för den verksamhet, han gjort till sitt livs uppgift. Hugo Plengiér tror på biografen, dess betydelse och framtid. Han ser saken i stort, en den djärva fantasiens man likaväl som de fasta realiteternas. Att höra honom tala, om biografen är som att höra en fältherre i sin stab utlägga en skickligt uttänkt strategisk plan eller en upptäcktsresande i stor stil skildra ett oupptäckt lands drömda och anade härlighet. Andra må misstroget skaka på huvudet åt talet om biografens framtid, Hugo Plengiér lever på övertygelsen om att biografen ännu befinner sig i sin tidiga början. Trots sin ivriga sysselsättning i vården om de egna biograferna har hans tid dock räckt till även för biografsaken i stort. Han var en av stiftarne av Sveriges biografägareförbund våren 1915, och det är en offentlig hemlighet, att han som förbundets sekreterare nedlagt ett synnerligen hängivet och energiskt arbete.
Det finns två intressen, som rivalisera med Hugo Plengiérs biografintresse, dock så, att inga svårare konflikter därav uppstå. Det ena är hans intresse för den frivilliga skyttelrörelsen. Sedan sina studentår har han varit en verksam skytt och fungerade under åtskilliga år som sekreterare och är nu vice ordförande i Upsala skyttegille. Han har även tagit initiativet till bildande av Uppsala pistolklubb, den första i Sverige, numera ombildad till Fören. för olympisk kortdistansskjutning, och har överhuvud nedlagt ett varmt och intresserat arbete i denna fosterländska saks tjänst.
Bilden av Hugo Plengiér skulle, bli alltför ofullständig, om jag icke också till sist påpekade hans lågande konstnärliga intresse: Han är en entusiastisk konstälskare.
I en del konstutställningar, som under de senare åren anordnats av akademici i Uppsala, har han som kommittémedlem tagit livlig del. Och i den planerade, från allra högsta ort ledda utställningen för upländsk kyrklig konst nästkommande höst är han redan engagerad som kommitténs högt betrodde skattmästare. I sitt magnifika ungkarlshem har han under årens lopp samlat ett större antal konstverk, tavlor och . skulpturer, och den som besökt hans biograflokaler i Upsala vet att de icke heller blivit lottlösa. På den lilla Fyrisbiografens väggar trängas tavlor av yngre och äldre konstnärer med varandra. Den som sett den förnämsta foyern på Slottsbiografen vet, att den också fått sin beskärda del av den konstnärliga utsmyckningen. Detta drag är icke oväsentligt, då man vill förstå Hugo Plengiér som biografman. Endast genom att behjärta de allra högsta och renaste estetiska krav kan biografen så småningom nå sin, länge förmenade, men dock nödvändiga, och. berättigade plats i samtidens kulturliv. Gbr.
Filmbladet
Nr 30, 18 december 1916
Film och Biogubbar. XIX.
Direktör Hugo Plengiér.
Den fjärde november 1911 öppnades i Järnbrogatan 10 invid universitetsbyggnaden i Upsala en liten intim biografteater. Vid denna tidpunkt hade knappast biograftanken trängt igenom bland de bildade klasserna, åtminstone icke i den lärda staden vid Fyris. Med begreppet biograf förband man alltid några mer eller mindre dunkla föreställningar om okultur och vårdslösad uppfostran, i alla händelser något, som var ovärdigt en bildad människas intresse och arbete. Icke underligt om starten motsågs med en viss uppmärksamhet, i synnerhet då det beryktades, att mannen som vågade försöket var student, upplänningarnas f. d. förste kurator och en inom vida studentkretsar uppmärksammad och välkänd man. Olycksprofeter saknades ingalunda, och det såg verkligen ut som om de skulle få rätt. Inom loppet av några få veckor härjades den lilla biografen av icke mindre än tre eldsvådor, visserligen icke så stora, men tillräckliga nog att misskreditera ett nystartat företag sådant som detta. Men Hugo Plengiér gav sig icke. Med rastlös iver och aldrig sviktande tro gav han sig åt sin nya verksamhet. Svårigheter äro till för att övervinnas — det har alltid varit hans valspråk, och en vacker dag kunde det sägas om honom, som fordom Cæsar: Han kom, såg — och segrade. De misstrogna och skeptiska blevo allt färre, avgjorda motståndare blevo vänner, och den lilla biografen vid Järnbrogatan visade sig snart vara ett både ekonomiskt och ideellt tryggat företag.
När efter några år Hantverksföreningen i Upsala byggde sitt ståtliga hus nedanför Slottsbacken, inreddes där en stor biografsalong, en av vårt lands allra förnämsta och prydligaste, Slottsbiografen. Den blev Hugo Plengiérs andra erövring på upsaliensisk mark. Den i smått påbörjade verksamheten i Fyrisbiografen har sedan under årens lopp växt ut ännu mer. Både Scala och Lilla teatern, belägna invid det i Upsalatraditionens annaler evigt ryktbara Rullan, sortera nu under samma direktion. Hugo Plengiér har gjort biograftanken aktuell i Upsala. Från och med detta spelårs början har verksamheten utvidgats även till Gävle och Falun.
Hugo Plengiér föddes i Vaksala den 2 dec. 1869 av gammal uplandssläkt, som både på fäderne och möderne räknat många representanter för kyrka, rättskipning och besuten bondeklass. Efter studier vid Upsala h. allm. läroverk blev han 1891 student i Upsala och inskriven som juris studerande av Uplands nation. Såsom jurist skulle han alltså fullfölja en av släktens gamla traditioner. Men tidigt väcktes intresset för praktiska och ekonomiska värv, och ehuru nära färdig med sin hovrättsexamen — det återstod endast ett ämne — ingick han år 1903 som försäkringsman i Thule och tjänstgjorde under åtskilliga, år som dess inspektör, en syssla som han lämnade år 1915 [1914 enligt annan uppgift] för att odelat ägna sin tid och sina krafter åt sin alltmer växande och utvidgade biografverksamhet.
Ingen tvivlar på, att Hugo Plengiér skulle ha rett sig utmärkt som exempelvis borgmästare eller rådman i någon av hembygdens små täcka städer, men nog var det en vinst i dubbel mening både för honom och för den svenska biografverksamheten, att han valde den senare som fält för sin rastlösa och initiativ rika personlighet. En verksamhet i trång och snäv yttre begränsning kunde knappast i längden hava skänkt honom tillfredsställelse.
Såsom biografman kämpar Hugo Plengiér för vad han själv plägar benämna: biografkultur. Endast det bästa är gott nog — ifråga om programmer, musik, personal och lokaler, alla de direkta och indirekta medel, varmed biografen arbetar. Troligen skall man få leta länge i vår svenska landsort efter så mönstergillt och efter konstnärliga principer skötta biografer som hans.
När frågan om en officiell läroanstalt för utbildande av fackkunniga biografledare en gång blir aktuell, borde Hugo Plengiér få Kungl. Majestäts fullmakt på att vara dess rector magnificus.
Skall jag härnäst framhålla något drag i hans personlighet som människa i allmänhet och som biografman i synnerhet, så skulle det vara hans ungdomliga och smittande entusiasm för den verksamhet, han gjort till sitt livs uppgift. Hugo Plengiér tror på biografen, dess betydelse och framtid. Han ser saken i stort, en den djärva fantasiens man likaväl som de fasta realiteternas. Att höra honom tala, om biografen är som att höra en fältherre i sin stab utlägga en skickligt uttänkt strategisk plan eller en upptäcktsresande i stor stil skildra ett oupptäckt lands drömda och anade härlighet. Andra må misstroget skaka på huvudet åt talet om biografens framtid, Hugo Plengiér lever på övertygelsen om att biografen ännu befinner sig i sin tidiga början. Trots sin ivriga sysselsättning i vården om de egna biograferna har hans tid dock räckt till även för biografsaken i stort. Han var en av stiftarne av Sveriges biografägareförbund våren 1915, och det är en offentlig hemlighet, att han som förbundets sekreterare nedlagt ett synnerligen hängivet och energiskt arbete.
Det finns två intressen, som rivalisera med Hugo Plengiérs biografintresse, dock så, att inga svårare konflikter därav uppstå. Det ena är hans intresse för den frivilliga skyttelrörelsen. Sedan sina studentår har han varit en verksam skytt och fungerade under åtskilliga år som sekreterare och är nu vice ordförande i Upsala skyttegille. Han har även tagit initiativet till bildande av Uppsala pistolklubb, den första i Sverige, numera ombildad till Fören. för olympisk kortdistansskjutning, och har överhuvud nedlagt ett varmt och intresserat arbete i denna fosterländska saks tjänst.
Bilden av Hugo Plengiér skulle, bli alltför ofullständig, om jag icke också till sist påpekade hans lågande konstnärliga intresse: Han är en entusiastisk konstälskare.
I en del konstutställningar, som under de senare åren anordnats av akademici i Uppsala, har han som kommittémedlem tagit livlig del. Och i den planerade, från allra högsta ort ledda utställningen för upländsk kyrklig konst nästkommande höst är han redan engagerad som kommitténs högt betrodde skattmästare. I sitt magnifika ungkarlshem har han under årens lopp samlat ett större antal konstverk, tavlor och . skulpturer, och den som besökt hans biograflokaler i Upsala vet att de icke heller blivit lottlösa. På den lilla Fyrisbiografens väggar trängas tavlor av yngre och äldre konstnärer med varandra. Den som sett den förnämsta foyern på Slottsbiografen vet, att den också fått sin beskärda del av den konstnärliga utsmyckningen. Detta drag är icke oväsentligt, då man vill förstå Hugo Plengiér som biografman. Endast genom att behjärta de allra högsta och renaste estetiska krav kan biografen så småningom nå sin, länge förmenade, men dock nödvändiga, och. berättigade plats i samtidens kulturliv. Gbr.