Historik

VARNING FÖR JAZZ!

Jazz är en hemsk infektionssjukdom, som med stora steg närmar sig våra friska kuster. Den är särskilt farlig, emedan dess första symptom i akuta stadiet ej verkar på något sätt oroande utan tvärtom i viss mån stimulerande och uppiggande. Men den blir snart kronisk och det är då patienten vrider sig i namnlösa smärtor mot vilka de som åstadkommas av den av Belzebub uppfunna ultramoderna musiken äro rena bagateller.

Jazz är importerad från Amerika och har på kort tid nedsmittat alla kaféer och danslokaler i London för att så småningom sprida sig till Paris och Berlin för att nu ej tala om alla mondäna badorter.

Ett litet musikkapell, vanligen förstärkt med en saxophon, spelar en fox-trot. Pianisten hamrar ideligen på med synkoper (vilket i början låter ganska pikant) allt under det att de övriga musikerna ackompagnera med diverse oljud som söka imitera allehanda djurläten. Särskilt populärt är oxens råmande men tuppens galande, kattens jamande, åsnans skriande och grodans kväkande stå också högt i kurs. Detta infernaliska oväsen, till vilket den krigströtta ungdomen med valbehag dansar shimmy och övriga modärna danser, kallas jazz och utföres vanligtvis av ett mer eller mindre äkta amerikanskt Jazz-band. I början skrattar man åt eländet och tycker kanske till och med, att det verkar ganska originellt. Det dröjer emellertid ej länge innan vissheten inträder, att man ej kan intaga sin middag på en fashionabel restaurant utan att gästerna mellan varje rätt taga sig en sväng under det att Jazz-bandet tjuter. Då blir man betänksam. Men Jazzen den fortsätter så länge lokalen har tillstånd att ha öppet. Men ej nog därmed; vid fem-téet ja till och med vid lunchen – samma landsplåga. Den som av en mild försyn begåvats med immunitet mot den hemska farsoten blir först både arg och ledsen, så ursinnig, för att slutligen i vemodig resignation undra var botemedlet finnes som kan lindra plågorna och befria mänskligheten från denna hemsökelse.

Till våra landamären har sjukdomen lyckligtvis ännu ej hunnit. Några sporadiskt förekommande akuta fall spela ej någon roll. Det är först när den uppträder epidemiskt som Jazzen blir farlig. Jag varnar! Ej minst musikerna. Den stackars musiker som »jazzar» 7 à 8 timmar om dagen förlorar snart nog sin konstnärliga kapacitet, och håller han på länge därmed, så blir han ofelbart idiot.

Upp alla goda krafter, låtom oss anlägga både karantäns- och avlusningsanstalter så kunna vi kanske undgå den epidemi som nu så svårt grasserar i det stackars hemsökta Europa.

Hjalmar Meissner.

Scenen, Tidskrift för teater och musik Nr 12, 1 sept 1921